lipsticktraces

måste få skriva av mig någonstans. känslomässig turbolens. är stundvis på gränsen till vansinne. har tänkt så mycket på henne de senaste dagarna. gick så bra när jag nyss kommit hem, b tror det var pga miljöombytet. nu har detta blivit vardag. tänker på henne, tänker på det som var vi, som var vårt och det som aldrig blev något mer. känns som kniven i hjärtat när nån nämner dalarna. när jag hör folkmusik. när jag kramade långa statygubben på konsutställningen. dör när jag tänker på hur det kändes när hon sa att min rygg var formad som ett s för att jag är en superwoman, att lyckas göra nåt fint av det jag hatar mest. dör när jag tänker på att jag aldrig mer kommer få sova med henne. vet inte hur det kommer kännas att komma tillbaka dit, jag både vill och bävar inför det. för mycket saker kommer påminna mig om henne. föll så jävla hårt. kan fortfarande inte lyssna på musik. vill att hon ska ändra sig, att hon ska känna mer. kan inte sluta hoppas.