lipsticktraces

Manchester City har som första fotbollsklubb skrivit på kontrakt med ett projekt som heter Diversity Champions. Meningen är att vara öppet gay friendly m.m. Även Nike, BBC och Sainsbury's är med. Jag har aldrig hört talas om det innan men det låter bra och jag hoppas fler idrottsföreningar går med.

På tal om homosar och idrott,  Raballder som gick på SVT igår var också intressant och bra. Han som snackade om östrogen hela tiden var rolig, han hade jag velat hänga med. :D Jag tittar ju mest för att jag brukar titta på program som rör sig runt hbt och eftersom handboll är en av de få sporter jag tycker om, men man kan ju önska att det kanske kan få homofoba idrottsmän/kvinnor att ändra uppfattning.

Nu ska jag städa mitt badrumsskåp för om man öppnar det riskerar man att dö i rasmassorna.

Jag tycker inte om att gå till tandläkaren. Jag hatar det. Avskyr varje minut av det. Idag var det sista gången innan jag måste börja betala så jag var ju tvungen, men fy fan.

Hon tog bort tandsten men nån liten pipig grej och det ilade i hela min kropp. Och sen kände hon i tandköttet ovanför varje tand (på båda sidorna!!), med något litet och vasst och det gjorde skitont hela tiden. Och som en passande avslutning på detta lidande fick jag banankräm. Det är djävulskt äckligt. Var tvungen att cykla som en idiot till närmsta affär och köpa tuggummi för att tugga bort skiten.

Yyyyyyyyyyl!

Var på Kahl's igår och handlade te. Om ni ska köpa te eller kaffe så bege er dit, de är alltid himla trevliga och hjälpsamma och man får lukta på hur många teer man vill. :) Köpte ett rött te med jordgubb&vanilj-smak och ett svart som hette Vintervila.

Känner efter bara två koppar att jag är beroende av det röda. Guuuuuud vad gott det är!

Dagens uppgifter består av att bege mig till Lund, hitta rätt bibliotek och hylla och låna 5 kursböcker som jag definitivt inte har råd att köpa. Utöver det ska jag hämta ut en som jag faktiskt har köpt. Sen ska jag bege mig till Gerda och gå på step-up med min kära moder och sen får jag åka hem igen. Mkt spännande.


...


Inatt drömde jag jättekonstigt igen. Robbie Williams dog, min bästa väns pojkvän dog också, på ett jävla tåg i Turkiet där han hade köpt gardiner (det var fan ashemskt) och jag bara grät och grät och grät och jag träffade Martin Axén från The Ark som hade klippt sig och liknade Edward Scissorhands och som skulle åka iväg nånstans och inte alls komma och hälsa på oss i London. Och min bästa vän var inte ledsen, hon bara ordnade så att alla andra skulle klara sig och jag ville bara få henne att fatta att han inte fanns mer. Sen cyklade vi, hon berättade att hon hade ätit potatis- och morotssoppa 3 ggr/vecka och sen mötte vi mina föräldrar och pappa stod ivägen så jag ramlade av cykeln och slog mig.

Jag tror inte det är så att mina drömmar går att tolka. Dom går att koppla till dagens händelser istället. Jag snackade med min bästa vän i telefon, vi snackade om gardiner. Pappa och jag hade varit irriterade på varandra. Jag grät inte, men tänkte på gråtande innan jag somnade. Det jag inte förstår är Martin Axén och Robbie Williams. Och varför folk dog. Och soppan. Hm.

Jag har varit på arrangerat låtsasrave på Inkonst och har haft det riktigt jäkla genomballt. :)

Och den där kebaben...mmmmm.... *stön* Den gjorde att jag överlevde bilfären hem.

Tummen upp för den här kvällen <3











_(oj.)

Nu ska jag shoppa. Wiiiieeeeee! Ge mig massor massor av grejor!

Materialist  - javisst!

Bakgrund: jag jobbar just nu i en verkstad där enbart män jobbade idag. Jag var på pride förra helgen. Resor och vad det kostar till Stockholm kom upp, och folk undrade varför jag hade varit där. Ämnene pride och homosexualitet kom upp.

Jag orkar inte ens tänka på alla dumheter som sades. Diskussionen höll sig på en relativt okej nivå (dvs att dom helt enkelt inte vet ett skit), med vissa avstickare till argument som gjorde mig vansinnig (pedofili). Jag blev stum över hur idiotiska saker vissa av dem spottade ur sig men gjorde min bästa för att argumentera emot. Det slutade med att jag inte orkade lyssna på dom mer, sa det till dom och gick. Efteråt kommer jag naturligtvis på alla bra svar och formuleringar som jag var för upprörd för att tänka på tidigare.

Nu till min fråga. Hur orkar man? Hur ska jag orka? Hur ska jag orka kämpa och diskutera och demonstrera och jobba med dom här frågorna och sen mötas av en vägg av total oförståelse? Mitt mål är att fortsätta med det här i mitt yrkesliv, men jag vet inte om jag orkar rent psykiskt.

Jag blev så arg att jag skakde och när det väl hade lagt sig blev jag så fruktansvärt, fruktansvärt ledsen. Det här är mina hjärtefrågor, det jag verkligen tror på och som engagerar mig. Och det känns så jävla kämpigt just nu. Men samtidigt har jag fått en nytändning efetr en sommar då jag har haft lite svårt att finna engagemanget. Så på det sättet är det bra. Men ändå...aj.

Pride-J ringde iaf mig idag. Total överraskning, han ville bara beklaga sig lite, men oj vad glad jag blev. Han är så söt, den lille pågen. <3

Vilken nation ska man välja, ska man vara med i något spex, vad ska man jobba med, ska man jobba alls, vad kommer det vara för folk på min kurs, vad ska jag ha för tågkort, vad skriver jag i mitt CV, hur ofta ska jag vara i skolan, hur mycket måste man plugga, vad ska jag träna, hur ofta ska jag träna, hur gör jag med lunchen, vilken körskola ska jag välja, ska jag gå med i en kår, vad ska jag skriva i csn-papperna?

Hade hellre stannat kvar där uppe i Stockholm, i min fantasivärld, där stoltheten la sig över stan som en stor bubbla fylld av kärlek. Där alla var snälla, inte ifrågasatte eller sa åt mig hur jag skulle bete mig. Där jag gjorde vad jag ville och hade det så underbart. Och där jag kände mig så älskad av dessa fina pojkar som jag knappt kände.

Att stå vid Sergels torg och plötsligt attackeras av E som kommer från ingenstans och som jag inte träffat på nästan ett år och bli så satans glad över att jag får känna honom. Att diskutera glitter på mina bröst, att vara ensamma kvar på festen, åka taxi, undra vad som hände med D och Pride-J, inte fatta att det var samma nyckel till dörren, väcka alla, att jag tog upp hela sängen och han fick ligga på sidan... att skratta och dricka ihop..

Att åka tunnelbana med fjolliga Pride-J och garva åt hur jobbig han var...citerandes Carola på högsta volym. Att posa framför kameran och fjönta oss, att vara fräscha som annanaser eller fulla som kräftor och eventuellt sparka undan små barn. Att tillsammans nästan springa mot McD och skrika "kolhydrater! socker! fett!" och vara bakfulla. Att bli kallad raring en miljon gånger. Att komma in i garderoben och få ett nytt smeknamn, Olinda.

D som direkt bjöd in mig, "Bo med oss! Festa med oss, du är jättevälkommen, kom!". Underbara D...!

C som envisades med att sjunga boten Anna så fort han ville mig något, och själv fick smeknamnet Mancandy. Och Danska J som var så lång att när vi kramades nådde jag ingenstans och som var så vansinnigt snälla! Att få se hur mycket dom älskar varandra och hur de gick hand i hand utan att ens notera om folk stirrade.

Fina, långa(!), glittriga pojkar i kilt. Som visade både det ena och andra för förbipasserande. ;) Folket på resturangen, tjejen jag pop-posade med, alla som kommenterade regnbågsdreadsen. Underbaraste John från England, Australiensare som porrade med allt och alla. Dansa galet på scenen, glittra på allt och alla, bli tårögd av hur fin paraden var och hur alla som tittade på applåderade åt våran stolthet. Att le mot fina flickor och känna så mycket värme tillbaka.

Pride är något så unikt att har man inte själv gått i paraden kan man aldrig ens tänka sig känslan. Och jag är så glad över att jag fåt uppleva det, om och om igen.