lipsticktraces

Rent emotionellt är jag på samma nivå som en 8-åring. När jag blir kär i någon vågar jag inte säga något, utan vill helst skicka en lapp med en ja- och en nej-ruta. Så beter man sig tyvärr inte i 20-årsåldern, vilket innebär att mitt kärleksliv är allt annat än lyckat. Tyvärr ligger nog mina problem lite djupare rotade än så. Ärligt talat vet jag inte riktigt varför, men innan jag löser mina egna problem med kärlek, blir av med min rädsla för att bli sårad, och skaffar lite mer mod kommer det nog vara rätt stilla för mig.

Trots att jag är allmänt misslyckad innebär det inte att jag inte får alla förälskelsesymptom. Eller, förälskelse är lite starkt, det är mer en crush och objekt för min åtrå. Vilket i sin tur innebär att jag förvandlas till fumlande, generad, nervös och med hjärtat skuttande i bröstet så fort jag ser henne, min crush på jobbet. När jag kommer hem däremot, löper fantasin amok och sedan skäms jag ännu mer dagen efter när vi hejar, för i min hjärna gjorde vi oh so much more. Grr. Det var faktiskt längesen jag blev så fysiskt attraherad av någon. Kanske har ägglossning?