lipsticktraces

Det är svårt att säga det man känner, och det blir aldrig sådär välformulerat som man tänkt sig. Men det är bra. Och nödvändigt för att man inte ska bli galen. Och det är nästan aldrig så hemskt som man tänker sig. Och att man måste tro på vad personen i fråga säger, och inte tolka det till sin egen för- eller nackdel.

Det är en märklig, men pretty damn awesome, känsla att få en komplimang för något som varit ett stort komplex.

Det har även framkommit att folk inte alltid är himlastormande kära, att det inte är ett krav och att pirr nödvändigtvis inte ses som positivt alla gånger. Måste erkänna att det är lite en känsla av en illusion som krossats... men på ett positivt sätt, tror jag? Återkommer eventuellt ang. detta.

Dessutom har jag börjat fundera på relationsanarki. Faktiskt.