lipsticktraces

Igår skrev jag en lång grej här på bloggen, men jag kände att det blev lite för utlämnande och tog bort det imorse... Var jävligt ledsen när jag kom hem igår. Som vanligt utvecklades det till rädsla för död, ensamhet och panik över att mitt skal hårdnar och att jag allt mer sällan öppnar mig. Att jag pratar och pratar för att undvika att i tystanden som annars uppstår faktiskt säga nåt som betyder något.

Idag mår jag bättre, men känner ändå en viss tomhet. Jag hatar att det blir såhär, att jag pendlar upp och ner. Jag kräver inte att alltid vara glad, men helst vill jag inte att mina dippar ska bli riktigt så djupa. Det är trist. Jag vet att jag måste börja öppna mig mer, våga känna mer. Men det är fan inte så lätt.

Det finns så mycket att glädjas över, och jag blir arg på mig själv när det andra tar över. Ni finns, till exempel. Det är det viktigaste. Solen skiner. Resan är bokad. Jag har tränat och det var roligt. Kaffet jag dricker är gott.

Nu ska jag jag ta en liten powernap, sen handla och fixa mat till päronen som åker imorgon.