lipsticktraces

Idag är sista dagen på mitt älskade jobb. Jag har nog inte riktigt fattat det förrens precis nu, 2 timmar innan jag börjar. Pratade med M och P innan, dom var förvånade över att jag lät så lugn angående allt. Jag är också det.

Jag är nervös nu. Som jag alltid verkar bli när jag inte riktigt vet vad jag ska känna. Fan, jag kommer sakna alla så mycket, men samtidigt ska det bli skönt. Jag har varit där i 16 månader, det är låååång tid, speciellt här, inom det här yrket. Folk från hela världen har kommit och gått. Och nu är det min tur, antar jag.

Jag har bara så svårt att förstå att dom menar allvar när dom säger att dom kommer sakna mig. När dom säger att jag är så älskad där och att jag har varit bra för stället. Att jag är en bra assistant manager.

Jag och Lily var och såg en utställning igår, Life Before Death hette den. Bilder tagna på folk som bodde på hospice och visste att dom skulle dö, och så en bild direkt efter att de hade gått bort. Väldigt starkt och rörande, och fantastiska bilder. Och visst fick jag en tankeställare. Det gäller att ta vara på den tid man har. Som en av dem hade sagt "Life was given to me. I had to live it. And now I have to give it back." Jag skulle vilja lägga till "I had to live it. I had to love it."

Och det är väl det som är planen nu. Nu ska jag leva upp till mitt nyårslöfte om att 2008 skulle bli bättre än 2007.

Nu ska jag ta vara på sommaren, och ta vara på löftena om att få komma och hälsa på. Nu ska jag banne mig åka och jobba på den där festivalen. Bjuda mina vänner på drinkar, och prata på Skype med dom som nu är för långt bort.


Nu jävlar! Nu är det dags för något nytt! Och det ska bli bra. Det har jag bestämt mig för. Det ska bli bra!