lipsticktraces

Istället för att frustrerat gå i cirklar och undra vem jag ska kunna resa med, kanske jag bara ska ge mig iväg själv? Jag slogs av denna tanke på väg hem från jobbet idag, när jag f.ö. fick ta bussen IGEN för att det var punka på cykeln IGEN. TVÅ gånger på en vecka! Är det nån idiot som går runt och punkar cyklar, vava? Fick stötskador i lilla lisa av bara fem meters skumpande på kullersten. Grrr. Iallfall. När jag surt väntade på bussen och tänkte att allting ju ändå går åt helvete, insåg jag att de saker jag gjort, som jag säger mig vara mest stolt över, är ofta det jag gjort ensam. För att jag vågade liksom. Vågade åka till Stockholm den där gången. Stannade i London efter att S åkte hem. Och att jag var med i gymnasiespexet som liten, rädd etta. Kan ses som småsaker, men det har varit viktiga grejor för mig. Detta tål att tänkas på.