I'm leaving on a jet plane :D

Nämensåattehhh... nästan 15 000 kr fattigare men lika många gånger lyckligare och en blandning av nervositet, förväntan och "jag fattar inte att det händer".

Idag är det 158 dagar kvar och nu är det FOR REAL.


Önskeresor 2.0

I början av 2007 skrev jag en lista på mina önskeresor/upplevelser. Här kommer listan i uppdaterad version:

-vandra en regnskog
-bestiga ett berg
-åka till Amsterdam
-åka till Berlin
-tågluffa genom Europa
-besöka Australien
-besöka Nya Zeeland
-ö-luffa i Filippinerna
-besöka Thailand
-Backpacka runt i bl.a. Laos, Malaysia och Thailand
-hoppa fallskärm
-åka kust till kust med bil i USA
-besöka Disneyworld
-simma med delfiner
-se pyramiderna, uppleva pulsen i Kairo och rida kamel i öknen
-besöka Barcelona
-snorkla över ett korallrev
-besöka Islands glaciär Vatnajökull, och uppleva landet igen + se lunnefåglar och valar
-delta i tomatkrigsfestivalen La Tomatina i Valencia
-båtluffa i Grekland
-backpacka i Indien
-lära mig surfa på Hawaii var som helst!
-plugga en termin på universitet i USA
-resa genom Kanada

Det regnar ute.

173 dagar kvar idag och jag längtar.

Ska till Fru Trä om några timmar, käka lunch och dricka kaffe och prata visum, vaccinationer och drömma lite. När jag åker till jobbet pirrar det numera till varje gång vi passerar Kastrup. Jag tänker på den dagen vi ska åka, hur det kommer kännas, vad vi kommer säga, göra, allt. Det är läskigt. Men mest spännande. Jag längtar så jävla, jävla mycket.

Det regnar där ute. Jag känner mig grå. Jag vill bort härifrån.

Time machine

Gud gud gud om jag ändå bara kunde snabbspola 179 dagar fram fram fram fram och det kunde bli första september nu nu nu nu nu. Jag vill inte vara här mer nu. Det är inget kul. :(

Manisk, jag? Nädå.

Hmm...

Köpenhamn-Cairns, sa du?

Och så hemresa från Sydney, med stopover i HongKong och Filippinerna-besök, sa du?

HELL YEAH! I'M UP FOR IT!

Och ångesten ...

Och ångesten infann sig ca 11:25.

Snälla, glöm allt dumt jag nånsin sagt.

Insikt

Istället för att frustrerat gå i cirklar och undra vem jag ska kunna resa med, kanske jag bara ska ge mig iväg själv? Jag slogs av denna tanke på väg hem från jobbet idag, när jag f.ö. fick ta bussen IGEN för att det var punka på cykeln IGEN. TVÅ gånger på en vecka! Är det nån idiot som går runt och punkar cyklar, vava? Fick stötskador i lilla lisa av bara fem meters skumpande på kullersten. Grrr. Iallfall. När jag surt väntade på bussen och tänkte att allting ju ändå går åt helvete, insåg jag att de saker jag gjort, som jag säger mig vara mest stolt över, är ofta det jag gjort ensam. För att jag vågade liksom. Vågade åka till Stockholm den där gången. Stannade i London efter att S åkte hem. Och att jag var med i gymnasiespexet som liten, rädd etta. Kan ses som småsaker, men det har varit viktiga grejor för mig. Detta tål att tänkas på.

RSS 2.0