Att inte vara straight

En bloggutmaning om när man insåg att man var icke-straight går runt. Jag djupdyker i dagböcker och ryser, ler och blir tårögd av all galen tonårsångest. Norrlandsbruden och jag utbyter dagbokscitat på msn och skrattar ihjäl oss, när vi inte skriver "så gjorde jag också! jag känner igen det där!"

Så länge jag kan minnas har jag tänkt på tjejer under mina, erm, mer intima stunder. Jag minns dessutom en Veckorevyn som jag köpte enbart pga framsidan. En blond, leende tjej invirad i regnbågsflagga, med texten ?Tjej och gay?. Då visste jag. Trodde jag? Jag upptäckte The Ark på riktigt 2002. Då kom ?All kärlek är bra kärlek!? Efter det hade jag en faghag-period och läste bögporr som en galning. Mitt första pride 2003. Att jag inte accepterar homofobi har jag vetat sen 13-14årsålderna men min sexuella läggning har varit något av ett mysterium en längre tid, visar det sig.

Har letat i dagböcker efter någon slags hint om att det inte bara var pojkar jag tittade på. Men den första är från 2004 tror jag. ?Läste en bok om en tjej som blev kär i en annan tjej igår. Såklart började jag tänka. På...X faktiskt. Vet inte riktigt vad det ska betyda. Jag trodde inte jag var bisexuell. Fast det är jag kanske? Äh...jaja. Det är väl....ÄH! Pallar inte tänka på det."

Det är första indikationen, förutom att jag varit arg över att folk har varit homofobiska. Men det slutar inte där. Min tonårsångest kastar sig över mig och jag mår ofta dåligt utan en anledning. Jag undrar om det var dom känslorna som spökade? Att jag inte riktigt vågade skriva ner dom. Jag vet faktiskt inte, för jag minns inte hur det var, trots att det inte var så längesedan. Norrlandsbruden har gått igenom samma krisande och stunder av depression (dock senare än mig) utan att heller ha hittat en anledning. Undrar om det är så för många av oss och undrar om det är något man måste gå igenom eller att man bara hittar ett sätt där man kan förklara all tonårsångest?

"The days are okay, but the nights are hell. Identitetskris, någon? Vad är detta? Jag orkar bara inte mer. Allt är bra, har haft en superhelg och så fort mörkret faller så bara gråter jag.

Är jag bi? Om jag känner efter, känns det så? Är det bara en ursäkt för att passa in i "HBT-samhället"? Varför vågar jag inte säga det?

Jag vill gå på gayklubb, dansa näranäranära med en tjej. Känna hennes höfter under mina händer, hennes läppar mot mina. Hon tar första steget. Hon är en svarthåriga popflicka, en halvbutchig tuffing eller bara någon speciell...."


Det här är saker som cirkulerade i min hjärna 2003, 2004 och även 2005. Men gud, det är för fan 2006 nu. Och plötsligt känns allt så annorlunda och så självklart.

Jag tror mycket handlar om att jag träffade E också. Han var inte den första homosexuella personen jag kände, men den första som var säker. Självklar. Och stolt. Jag gjorde nya saker, träffade nytt folk, hela grejen med att vara gay eller bi blev avdramatiserad. Jag vågade tänka tankarna oftare, till och med skriva eller prata om det.

Men var jag så förvirrad så länge? Tänkte jag det utan att skriva ner det? Jag minns inte. Det gör mig lite sorgsen. Det känns som om jag alltid har vetat och känt att flickor är fina. Kom ångesten för att jag inte tillät mig själv att tänka tankarna? Kom jag inte på det förrän jag var i 16-årsåldern? Det finns så jävla många obesvarade frågor.

Och det här bloggandet blev mycket längre än vad jag hade tänkt, men jag har fullkomligt drunknat i alla dessa bortglömda känslor. Bortglömda?eller förträngda? Jag vet inte. Jobbigt som fan har det tydligen varit. Och nu känns det ju så vardagligt.

Kanske för att jag äntligen har hittat rätt?

Kommentarer
Postat av: anna

åh, så fint att få plats i din blogg! :) puss!

2006-10-11 @ 20:38:06
URL: http://annaelite.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0