lipsticktraces

För mycket som snurrar i huvudet för att sömnen ska behaga infinna sig. Den här hösten har dels varit helt fantastisk, dels inget vidare. Bristen på intresse för skolan, novisch-aktiviteter och föreningar har gjort att jag aldrig riktigt kommit in i studentlivet. Med undantag från spexet naturligtvis. Det jag såg var underbart, men kort.

Jag tror problemet är att jag inte riktigt sett någon anledning att anstränga mig. Jag kan inte vara kvar här. Det är så hemmavant. Jag och päronen går varandra på nerverna konstant. Jag är förbannat trött på byn, hålan och Lund. Jag hatar de obefintliga kommunikationerna och att vara beroende av mamma och pappa. Jag vill också spontancykla ner i stan och ta en öl nån dag. Men det blir ett projekt och pusslande som jag har fått nog av. Tanken på att än en gång "cykla hemifrån tjugo över så slipper jag stressa, har jag pengar till tågbiljetten, cykla cykla, oj minsann idag tog det bara 8 minuter, jaså där är han igen, undrar vart han ska, där kommer pågåtåget, konduktören, gå av i Lund, tristess tristess" gör att jag blir lamslagen och vägrar lämna huset. Jag är redo för nya kapitel i mitt liv nu. De vänner jag har är de som stannat kvar sen skolåren. Och det är dom jag hoppas att jag kommer ha kvar under resten av livet. Nu behöver jag nya vyer, nytt folk, nya erfarenheter. Självständighet. Vad som helst. Nånting nytt. Spännande. Annorlunda.

Och gud som jag hoppas att London kan ge mig detta. Klart att det känns jobbigt att lämna alla här hemma, klart att jag är livrädd för att vi ska fucka upp allt och vara tvungna att åka hem. Men fan. Jag ska kämpa. Jag ska ta mig upp ur den här apatin, ta ett djupt andetag av den förorenade storstadsluften och ge mig ut i äventyret. Och hur det än går så kommer det vara bättre än ännu en dag av denna jävla misär.