lipsticktraces

Jag har suttit och druckit vin med A och analyserat hans ex för hundrade gången och inte kommit nån vart, och han säger "Men jag vill höra din historia nu!" och jag intar försvarsposition och lutar mig tillbaka med armarna i kors och säger att jag inte har nån historia. Men sen berättar jag ändå, även om det inte är särskilt spännande eller långt och på vägen hem inser jag varför jag aldrig pratar om det, varför jag kan prata jättemycket om sex, relationer och förhållande rent allmänt, men i princip aldrig avslöjar nåt om mig själv. För det är som att skruva loss den där viktiga biten på en amerikansk brandpost och helt plötsligt kommer allt på en gång och det slutar inte fast att det blir tråkigt och barnen som lekte i vattnet går hem och äter middag. Det slutar inte för att jag åker hem. Det fortsätter.Och jag ältar, och har ångest och blir ledsen och fattar inte vad problemet är, och så svamlar jag och tänker att jag kommer bli ensammast i världen och sen blir det bara pinsamt för jag sitter och tycker synd om mig själv och när jag går hem från bussen knirrar min väska på axeln och jag tänker "det knirrar och jag tänker inte på det. knirr. knirr. jag tänker inte på det. jag ska bada och inte tänka på det, jag ska läsa lättsmälta böcker tills jag somnar och inte tänka på det och imorgon när jag vaknar är det en ny dag." och så går jag hem och tänker på det.