lipsticktraces

Bakgrundhistoria: Jag och den här bruden började snacka på qx. Rätt intensivt och öppet. Sådär, när man klickar och sitter och berättar halva sin livshistoria... Nummer utbyttes, och dagen efter smsade vi hela dagen, och dagen efter det var vi ute och gick halva natten... Hon var skittrevlig, men jag var väl mest intresserad på ett kompisplan. Sen dess har jag jobbat mycket, och fått pikar för att jag är tråkig och trött och lägger mig så tidigt, och har ändå känt mig lite irriterad över att hon inte har förstått att jag inte kan komma bakis/trött till jobbet varje dag. Hon är student, ska väl tilläggas, och ska snart plugga på annan ort. Och sen har jag inte haft pengar på mobilen, så vi har inte hörts så mycket. Men häromdagen skrev jag till henne på qx och sen snackade vi lite där, och igårkväll när vi var ute smsade jag. Då tyckte hon vi skulle komma på efterfest hos henne, och jag sa att jag kunde höra av mig, för ev. skulle vi bara hem och däcka. Då fick jag återigen höra hur tråkig jag var... När vi åkte hem vid 4-tiden, ringde hon.

Jag: Hej..
Hon: Hej. Oj. Jag trodde inte du skulle svara.
Jag: Jo, vi är på väg hem...
Hon: Jag blev jätteförvånad att du svarade...
Jag: Eh jao... (Men varför ringer du då?!)

Efter lite snack om vad som hänt sen sist och vad vi har gjort under kvällen utspelas sedan detta.

Hon: Men kom förbi då.
Jag: Men alltså, vi ska hem och däcka, jag är skittrött.
Hon: Men du är en sån känslig person.
Jag: Eh, ja det är jag kanske...
Hon: Jo, men du är så känslig.
Jag: Okej, det är jag väl då. (Surnar till lite, what's the deal?!)
Hon: Nä men jag menar, du hade tyckt det var jättejobbigt att sova med någon.
Jag: Eh ja, nä, det vet jag inte. (Vafan, vill INTE fyllesnacka om det här på en fullproppad buss, dessutom har vi redan snackat om det här ämnet, och hon vet att jag är fucked up)
Hon: Ja, det hade du tyckt.
Jag: Men alltså, kan vi inte snacka om det här nån gång när klockan inte är halv fem?
Hon: Jo. *klick*

Sen får jag ett sms om typ säger "Kom igen! Du har ändå vägarna förbi" och jag svarar att jag är med S och att vi ska är hemma redan, men frågar om vi inte kan ta en promenad innan hon åker?
Hon: Jag vet inte vem S är och jag åker om ett par dagar. (Okej...?)
Jag: S är min bästa vän och vapendragare. Okej...men... jag vet inte? Nu ska vi sova. Sleep tight.

Och sen: tystnad. Jag fattar ingenting. Vad vill hon? Varför ringer hon när hon inte tror jag ska svara? Varför säger hon att jag är tråkig hela tiden? Och vad menar hon med sova?! Det enda jag vet är att jag inte orkar med allt detta drama som har kommit out of nowhere. Suck.

Istället för att frustrerat gå i cirklar och undra vem jag ska kunna resa med, kanske jag bara ska ge mig iväg själv? Jag slogs av denna tanke på väg hem från jobbet idag, när jag f.ö. fick ta bussen IGEN för att det var punka på cykeln IGEN. TVÅ gånger på en vecka! Är det nån idiot som går runt och punkar cyklar, vava? Fick stötskador i lilla lisa av bara fem meters skumpande på kullersten. Grrr. Iallfall. När jag surt väntade på bussen och tänkte att allting ju ändå går åt helvete, insåg jag att de saker jag gjort, som jag säger mig vara mest stolt över, är ofta det jag gjort ensam. För att jag vågade liksom. Vågade åka till Stockholm den där gången. Stannade i London efter att S åkte hem. Och att jag var med i gymnasiespexet som liten, rädd etta. Kan ses som småsaker, men det har varit viktiga grejor för mig. Detta tål att tänkas på.