lipsticktraces

såg pojktanten idag och den var så bra, så bra. den kändes mer i kroppen än i hjärnan. gav mig också en så stark känslo-flashback. det var på skiftet. vi som anordnade hade en snabb genomgång innan vi skulle sätta igång. jag stod alldeles bredvid henne. lutade plötsligt huvudet mot hennes axel. hon lade armen om min nacke och handryggen mot min kind och jag blev tusen grader varm, som ett eldklot från kinden ner i magen. det måste ha bränts under hennes hand.

måste få skriva av mig någonstans. känslomässig turbolens. är stundvis på gränsen till vansinne. har tänkt så mycket på henne de senaste dagarna. gick så bra när jag nyss kommit hem, b tror det var pga miljöombytet. nu har detta blivit vardag. tänker på henne, tänker på det som var vi, som var vårt och det som aldrig blev något mer. känns som kniven i hjärtat när nån nämner dalarna. när jag hör folkmusik. när jag kramade långa statygubben på konsutställningen. dör när jag tänker på hur det kändes när hon sa att min rygg var formad som ett s för att jag är en superwoman, att lyckas göra nåt fint av det jag hatar mest. dör när jag tänker på att jag aldrig mer kommer få sova med henne. vet inte hur det kommer kännas att komma tillbaka dit, jag både vill och bävar inför det. för mycket saker kommer påminna mig om henne. föll så jävla hårt. kan fortfarande inte lyssna på musik. vill att hon ska ändra sig, att hon ska känna mer. kan inte sluta hoppas.

"Hur vet man om nån gillar en?"

Nyss googlat ovanstående utan att bli mycket klokare.

Det är svårt att säga det man känner, och det blir aldrig sådär välformulerat som man tänkt sig. Men det är bra. Och nödvändigt för att man inte ska bli galen. Och det är nästan aldrig så hemskt som man tänker sig. Och att man måste tro på vad personen i fråga säger, och inte tolka det till sin egen för- eller nackdel.

Det är en märklig, men pretty damn awesome, känsla att få en komplimang för något som varit ett stort komplex.

Det har även framkommit att folk inte alltid är himlastormande kära, att det inte är ett krav och att pirr nödvändigtvis inte ses som positivt alla gånger. Måste erkänna att det är lite en känsla av en illusion som krossats... men på ett positivt sätt, tror jag? Återkommer eventuellt ang. detta.

Dessutom har jag börjat fundera på relationsanarki. Faktiskt.

hjärnan går på högvarv. tredje natten den här veckan som sömnen inte vill komma till mig, trots tröttheten. lämnade in tentan idag, fick följa med stinis och klappa katt och blev bjuden på bär och glass. det var fint. det har varit för varmt idag, har bara slöat. ska träna imorgon, måste komma igång igen. måste måste måste. fick en kursbok till delkurs 2 idag. har inte öppnat adlibris-paketet utan använder det som laptop-stöd. ha!

men ja. hjärnan på högvarv var det ja. antagningsbeskeden kommer nästa vecka. hur kunde det gå så snabbt? fast samtidigt känns det som en evighet sen jag och hanna satt på ett internetcafé i katherine och hade akut framtidsångest. gud. framtiden. tvekan finns med mig, såklart. är det verkligen detta jag vill? hur ska jag orka flytta från alla jag älskar allra mest? samtidigt som jag vet att jag måste inse att, att fysiskt förflytta sig inte betyder att man kommer undan sånt som plågar en, så vet jag att det hade varit bra för mig att tvingas göra en så pass stor grej by my self. jag vågade varken london eller australien ensam - tredje gången gillt får det bli. jag vill ju leva studentliv. träffa nytt folk. engagera mig och utvecklas mer. åh, bo i ett litet krypin som är bara mitt. efter en månad på sommarkurs har jag träffat två underbara personer som jag definitivt vill hålla kontakten med. vet inte om det gör det extra svårt? det borde ju underlätta, jag borde ju fatta att fint folk finns överallt. äsch. nu svamlar jag. har en grupp åtta-låt som ringsignal. jag sjunger med varje gång och funderar på att inte svara. bara lyssna. den är fin. hon är också förbannat jävla fin. asch.

blev nyss attackerad av en harkrank. fäktade så mycket med armarna att den dog. ja sorry du, men vad hade du på min kropp att göra? agh, men should learn from this. jag med, iofs. jag borde lära mig självförsvar.

Sitter vid datorn då jag plötsligt hör det oroväckande ljudet av en harkrank. Stelnar till och försöker lokalisera den lille jäveln. Pillar lite på mitt nya halsband och inser att det bildas ett litet ljud när hänget rör sig, som påminner om harkranken. Fnissar lite för mig själv. Pillar på halsbandet. Slutar.

Och då... SURR! På min vakt igen. Sitter helt stilla. SURR! Tänder lampan och ser en harkrank som är helt jävla bananas på golvet. Lyckas fånga den i ett glas och sliter åt mig en singel från min cd-hylla. Och kommer helt av mig. För där står jag och håller i Mariah Careys Heartbreaker.

*ridå*

I en bok jag läser fanns det en så fin bit som jag tyckte passade in på oss. Jag vet att det är långt och krångligt, men läs det!

"Stories... that was maybe the only element missing from this already close-knit foursome. Which made it all the more surprising that they'd become so close in the few shorts months they'd known each other; something unique and imperceptible and profound had happened wihout the benefit of much in the way of the embellished tales and experiences lived through together that it normally takes to make genuine friends out of two couples. Individuals can "click" for any number of reasons, though that is rare enough; for four individuals to forge the kind of friendship that existed between these (wo)men, individually and collectively; it usually takes a trickier, more delictae, time-proven formula. But from the beginning, the sense of inevitabilty about their quartet and the immidiate trust and comfort between them all, as though they'd known each other for years, had the smack of kismet about it. It had taken them all rather by surprise.

(...)

And that was that. A lock. A done deal. A night that went on much later than any of them had planned, and inaugurated something new and unexpected for them all: a friendship where the whole truly was as valued and important as, and, indeed, somethimes greater, than the sum of the parts. Not the usual situation of two friends dragging their spouses into an expected, social foursome. Four friends. There would be misunderstandings, disagreements, clashes of expectations and the like that naturally occur between people who care deeply about one another. For the moment, however, it was more than enough to sense -to be certain- that there was just something there, woven through and linking the very hearts of all of them. And they felt it embrace them that night. The stories would come."

♥ ♥ ♥ ♥

(citat från boken P-town Summer av Lisa Stocker)

Känns som en bra idé just nu:

lägga mig raklång på golvet och dra nåt (jävligt) gammalt över mig.

Sanna:
 men ja om du kan så köp ett kort, helst ett sånt där långt ett så vi kan lägga biljetten däri?

Jag:
  hm..hur lång är biljetten då? ett långt liksom.. räcker ett vikt a4-format?

Sanna:
 jaja asså det kan vara ett sånt smalt du vet som är lika långt som ett stående a4 fast typ bara 1/4 av höjden typ  

jag:
 lika långt.. amen det är ju ASLÅNGT! så kan det ju inte vara?!

sanna:
 jo men stående
 !!
 stående a4
 asså om man håller det som om man ska skriva på det

jag:
 på bredden?

sanna:
 precis

jag:
 det är lika långt som a4at är brett?

sanna:
 och höjden typ en fjärdendel
 haha ja men det är ju brett egentligen  
 men om du hålelr ett papper så som du läser det så är det liksom från höger till vänster (=bredden=
 lika lång är biljetten
 fast skitsamma egentligen

jag:
 ja men du säger ju lika LÅNGT! det är ju höjden!

sanna says:
 ja men lika bred då
 as

jag
 haha 

sanna:
 långt

jag:
 as kan du va själv!!!!
 jaja jag FATTAR

sanna:
 jag dör

jag:
 GOD!
 haha

sanna:
 men gud
 asså
 va fan

Känner mig för övrigt väldigt tveksam till att Marit Bertgman ska göra årets Pride-låt...

“I am someone easy to leave”
“Even easier to forget”
A voice, if inaccurate

Again: “I’m the one they all run from”
Diatribes of clouded sun
Someone help me find the pause button

All these tapes in my head swirl around
Keeping my vibe down
All these thoughts in my head aren’t my own
Wreaking havoc

“I’m too exhausting to be loved”
“A volatile chemical”
“Best to quarantine and cut off”

All these tapes in my head swirl around
Keeping my vibe down
All these thoughts in my head aren’t my own
Wreaking havoc

“I’m but a thorn in your sweet side”
“You'd better off without me”
“It’d be best to leave at once”

All these tapes in my head swirl around
Keeping my vibe down
All these thoughts in my head aren’t my own
Wreaking havoc

Jag läser tidningens söndagsdel och det går inte att hålla tillbaka tårarna när jag läser deras fina reportage om giftermål. Dels för att jag är så glad att alla får gifta sig nu, dels för att det var jättefina bilder, och dels pga nånting som ligger djupare, typ min övertygan om att jag själv aldrig nånsin kommer få uppleva det.

Peppen på det ja.

Åååååårghhhh HATAR att ha magkatarr!

Antingen gör det så jävla ont, eller så går man runt med ett konstigt svidande/lite ont/konstig känsla i magen hela dagen och äter lite, hela tiden, för att det känns som det borde hjälpa.

DET GÖR DET INTE!