Pride 2006
Hade hellre stannat kvar där uppe i Stockholm, i min fantasivärld, där stoltheten la sig över stan som en stor bubbla fylld av kärlek. Där alla var snälla, inte ifrågasatte eller sa åt mig hur jag skulle bete mig. Där jag gjorde vad jag ville och hade det så underbart. Och där jag kände mig så älskad av dessa fina pojkar som jag knappt kände.
Att stå vid Sergels torg och plötsligt attackeras av E som kommer från ingenstans och som jag inte träffat på nästan ett år och bli så satans glad över att jag får känna honom. Att diskutera glitter på mina bröst, att vara ensamma kvar på festen, åka taxi, undra vad som hände med D och Pride-J, inte fatta att det var samma nyckel till dörren, väcka alla, att jag tog upp hela sängen och han fick ligga på sidan... att skratta och dricka ihop..
Att åka tunnelbana med fjolliga Pride-J och garva åt hur jobbig han var...citerandes Carola på högsta volym. Att posa framför kameran och fjönta oss, att vara fräscha som annanaser eller fulla som kräftor och eventuellt sparka undan små barn. Att tillsammans nästan springa mot McD och skrika "kolhydrater! socker! fett!" och vara bakfulla. Att bli kallad raring en miljon gånger. Att komma in i garderoben och få ett nytt smeknamn, Olinda.
D som direkt bjöd in mig, "Bo med oss! Festa med oss, du är jättevälkommen, kom!". Underbara D...!
C som envisades med att sjunga boten Anna så fort han ville mig något, och själv fick smeknamnet Mancandy. Och Danska J som var så lång att när vi kramades nådde jag ingenstans och som var så vansinnigt snälla! Att få se hur mycket dom älskar varandra och hur de gick hand i hand utan att ens notera om folk stirrade.
Fina, långa(!), glittriga pojkar i kilt. Som visade både det ena och andra för förbipasserande. ;) Folket på resturangen, tjejen jag pop-posade med, alla som kommenterade regnbågsdreadsen. Underbaraste John från England, Australiensare som porrade med allt och alla. Dansa galet på scenen, glittra på allt och alla, bli tårögd av hur fin paraden var och hur alla som tittade på applåderade åt våran stolthet. Att le mot fina flickor och känna så mycket värme tillbaka.
Pride är något så unikt att har man inte själv gått i paraden kan man aldrig ens tänka sig känslan. Och jag är så glad över att jag fåt uppleva det, om och om igen.
Att stå vid Sergels torg och plötsligt attackeras av E som kommer från ingenstans och som jag inte träffat på nästan ett år och bli så satans glad över att jag får känna honom. Att diskutera glitter på mina bröst, att vara ensamma kvar på festen, åka taxi, undra vad som hände med D och Pride-J, inte fatta att det var samma nyckel till dörren, väcka alla, att jag tog upp hela sängen och han fick ligga på sidan... att skratta och dricka ihop..
Att åka tunnelbana med fjolliga Pride-J och garva åt hur jobbig han var...citerandes Carola på högsta volym. Att posa framför kameran och fjönta oss, att vara fräscha som annanaser eller fulla som kräftor och eventuellt sparka undan små barn. Att tillsammans nästan springa mot McD och skrika "kolhydrater! socker! fett!" och vara bakfulla. Att bli kallad raring en miljon gånger. Att komma in i garderoben och få ett nytt smeknamn, Olinda.
D som direkt bjöd in mig, "Bo med oss! Festa med oss, du är jättevälkommen, kom!". Underbara D...!
C som envisades med att sjunga boten Anna så fort han ville mig något, och själv fick smeknamnet Mancandy. Och Danska J som var så lång att när vi kramades nådde jag ingenstans och som var så vansinnigt snälla! Att få se hur mycket dom älskar varandra och hur de gick hand i hand utan att ens notera om folk stirrade.
Fina, långa(!), glittriga pojkar i kilt. Som visade både det ena och andra för förbipasserande. ;) Folket på resturangen, tjejen jag pop-posade med, alla som kommenterade regnbågsdreadsen. Underbaraste John från England, Australiensare som porrade med allt och alla. Dansa galet på scenen, glittra på allt och alla, bli tårögd av hur fin paraden var och hur alla som tittade på applåderade åt våran stolthet. Att le mot fina flickor och känna så mycket värme tillbaka.
Pride är något så unikt att har man inte själv gått i paraden kan man aldrig ens tänka sig känslan. Och jag är så glad över att jag fåt uppleva det, om och om igen.
Kommentarer
Trackback
